Lars Larsson, Västerås, berättar här om sin första dag på skolan, i början av 1960-talet. Texten publicerades på denna sida i oktober 2009.

"Jag börjar inte min arbetsdag förrän klockan sju, så gå ut och vänta utanför!" skrek han åt mig, när jag kom in på hans kontor och skulle anmäla min ankomst.

Jag hade kommit till min första praktikplats efter att ha börjat på Aseas industriskola dagen före. Då hade jag hade på darrande ben äntrade mopeden för att åka till industriskolan. Skillnaden mellan en vanlig skola och den här var att här var det vanlig arbetstid som gällde; fyrtiofem timmars arbetsvecka, fyra veckors semester och inga lov såsom sportlov, påsklov eller liknande. Det fanns dock två fördelar; fria lördagar och att man fick lön, även om den var liten. Första terminen var lönen två kronor per timme. Den skulle betalas ut var fjortonde dag så det skulle bli 180 kronor brutto. Jag hade försökt att beräkna inkomstskattens storlek. Jag hade grubblat en stund över summorna, och kommit fram till att jag skulle få ut en nettolön på ungefär 145-150 kronor, inte så mycket, som sagts, men dock bättre än ingen lön alls.

Morgonen hade varit härlig, lagom varm och solen hade lyst varmt och gott, men jag hade haft annat än vädret i tankarna. Jag hade känt jag mig både nervös och förväntansfull, en blandad känsla. Jag blev dock lugnare vartefter dagen led. Den lärare som först tog emot oss var lite av en kändis i staden. Han hette Olle Johansson, men kallades allmänt för "Tjocka Olle" för han vägde säkert, och jag överdriver inte, etthundrafemtio kilo. Han var en välfödd man, rödblommig med enorm kulmage, isterhaka och feta armar, med andra ord en riktig tjockis, rund som en boll. Han svettades, pustade och blev förfärligt röd i ansiktet vid minsta kroppsansträngning. Trots sitt "handikapp" var han en engagerad människa. Han var aktiv i styrelsen för ungdomsgårdarna i stan, spelade amatörteater på fritiden och var lärare på Aseas Industriskola. Han älskade allt som hade med ungdomar att göra. Han var en mycket behaglig person, och kunde verkligen ta ungdomar på rätt sätt. Det gick många historier om honom. En gång kom han ut på skolgården och såg två grabbar som höll på att puckla på varandra. Han gick lugnt fram till dom och sade med sin lugna stämma:

"Sluta bråka med varandra grabbar. Det finns så mycket elände ändå i den här världen, och inte skall väl ni ställa till det ännu värre? Var snälla mot varandra istället, man vet aldrig hur länge man får trampa på moder jord."

Grabbarna blev så paffa att dom slutade bråka direkt.

Det som slog mig var med vilken organisation och rationalitet allt fungerade på skolan. Jämfört med folkskolan var det mer ordning här. Först blev vi uppdelade i två klasser. Jag hade träffat en kille som hette Janne som jag kände viss samhörighet med. Det känns alltid tryggt att ha någon att ty sig till, och han kände nog på samma sätt. Som tur var hamnade Janne och jag i samma klass. Vi fick en kort presentation av företaget och skolan. Sedan blev vi tilldelade skyddskläder och verktygsbrickor. Det var femton mässingsbrickor som var uppträdda på en ring på vilka det stod vårt anställningsnummer. Vår klass skulle börja första veckan med praktik på någon av företagets verkstäder, för att nästa vecka vara på skolan. Så skulle det vara i tre månader, varannan vecka på skolan och varannan på praktik. Därefter skulle vi skifta praktikplats. Min första praktikplats blev på Mimerverkstaden på en avdelning som hette VBM2, där V stod för Verkstad, B för våning B, M för Maskinavdelning och 2:an var bara ett löpnummer.

Dagen därpå åkte jag till den stora verkstaden för att leta upp avdelning VBM2. Jag hade många gånger sett byggnaden från utsidan och tyckt att den var gigantisk, men när jag steg in genom porten verkade den ännu större. Efter lite letande frågade jag en kille jag stötte på var "min" avdelning låg. Han förklarade vart jag skulle gå, så jag gick vidare genom olika avdelningar och efter lite letande såg jag en skylt som det stod "VMB2" på. Jag tog för säkerhets skull upp min lapp och kollade en extra gång, och på den stod det fortfarande "VMB2". Det var när jag gick in på verkmästarens kontor som han skrek åt mig att gå ut och komma igen klockan sju. Jag hade kommit in på hans kontor klockan kvart i sju. Jag tänkte att första dagen bör jag nog vara på plats i god tid, så jag blev något paff och vände lite försiktigt i dörren. Nu slogs dörrarna upp till en helt ny värld, en värld där man tydligen hade en del oskrivna regler, och just nu hade jag tydligen brutit mot en av dessa. Nåväl, det gällde att inte tappa modet för det.

Jag ställde mig utanför och väntade på att klockan skulle bli sju. Själv satt verkmästaren i lugn och ro vid sitt skrivbord och läste dagens tidning, samtidigt som han rökte på en pipa med böjt skaft som hängde ur hans ena mungipa. Han drog med jämna mellanrum in lite rök i munnen, som han sakta lät strömma ut genom näsan. Han satt i allsköns ro utan att ta någon som helst notis om mig. Han såg ut att vara i femtioårsåldern och var en ganska lång och senig typ med en begynnande flint. Håret var tunt och stripigt, den vassa skäggstubben var gråstrimmad som stack fram på hakan och halsen. Över adamsäpplet var huden spänd och nästan glansig. Han var klädd i en grön nylonskjorta med en mörkblå lite brokig slips, stickad rutig väst och ett par bruna byxor. På en krok på väggen bakom skrivbordet hängde en grå arbetsrock. Arbetarna ute i verkstaden bar blå skyddskläder. Var det kanske för att markera skillnaden mellan förmän och arbetare de bar olika färger?

Jag tittade ut över den stora verkstaden och såg att flockar av män i blåställ gick med hastiga steg från omklädningsrummet fram till sina arbetsplatser. Där stod svarvar, fräsmaskiner och borrmaskiner uppställda i långa rader, som om de bara väntade på att bli bemannade. Strömbrytare slogs på, och ljudet av de elektriska motorerna i maskinernas innanmäten ökade långsamt när de startades och började snurra. Sorlet och maskinljuden ökade allt mer i verkstaden och plötsligt tjöt en signalen som förkunnade att arbetsdagen tog sin början. Jag tittade på klockan. Den visade sju, så jag harklade mig, tog mod till mig, öppnade lite försiktigt på dörren och gick in på kontoret för ett andra försök i hopp om att inte bli utkommenderad igen. Den här gången gick jag lite försiktigare fram till honom.

"Jo,” började jag, harklade mig och räckte över det papper jag hade med mig från skolan och fortsatte, ”jag, jag kommer från Industriskolan och skulle börja arbeta här idag".

Han tog det och tog samtidigt fram en kopia av samma papper, granskade det och sade:

"Ja, jag vet att det skulle komma en 'Färsking' idag."

"Färsking" var ett ord jag och mina klasskompisar hade fått höra av de äldre eleverna redan när vi kom till skolan dagen före. Det sades till alla nybörjare på ett lite nedlåtande sätt, exempelvis:

"Hörru 'Färsking' du städar min maskin idag, va?"

Han lade ifrån sig pappret på skrivbordet och utan att titta på mig sade han:

"Kom med här!"

Han reste sig och gick raskt ut i den allt mer bullriga verkstaden. Vi gick förbi en lång rad med svarvar där det var en förbril aktivitet. Vi närmade oss en stor "bur", säkert tjugofem, trettio meter lång. Där fanns en nätförsedd dörr på ena kortsidan. Verkmästaren tog upp en nyckel, låste upp dörren och gick in i "buren". Jag följde lydigt efter. När vi kom in såg jag att hela inredningen bestod av massor av hyllrader på båda sidor med verktyg på. Det här stället såg inte speciellt inbjudande ut. Det var ingen lockande miljö. Med obeskrivlig förundran lät jag mina blickar glida kring väggar och hyllor. Överallt var det fullt med verktyg; ingen plats var lämnad tom. Och så var allting så mörkt, lampskenet var svagt det riktigt försvann in mellan hyllorna. Och tänk vad det måste vara långtråkigt att riva omkring i alla dessa hyllor och lådor hela dagen år ut och år in!

Vi gick längs en korridor mellan två hyllrader och kom fram till en man som såg ut att vara drygt tio år äldre än verkmästaren. Han var lång och mager, rak kroppshållning med ett vitt, tunt hår men var ganska slät i ansiktet.

"God morgon Nyström, här kommer jag med en nybörjarelev från industriskolan som du får ta hand om. Han skall vara hos dig i verktygsskåpet i tre månader, varannan vecka, som praktikant. Ja, du vet ju, du har ju haft många elever här förut. Jag låser upp omklädningsrummet när jag går tillbaka så kan du visa honom var han kan byta om. Glöm inte att låsa när du går ut därifrån bara!" sade verkmästaren.

Han lämnade över ett papper till Nyström och skyndade genast tillbaka till sitt kontor.

"Jaha, du har börjat på industriskolan du. Det är en bra skola. På min tid fanns det inte några sådana skolor, då var det bara att börja som lärling på någon verkstad. Men, det var ju på tjugotalet det, och då var man glad att bara få ett jobb, vilket som helst", sade den äldre mannen som tydligen hette Nyström.

Han såg lite drömmande ut, som om han tänkte tillbaka på sin ungdom.

Har du jobbat på en verkstad tidigare någon gång?” fortsatte han efter en stunds paus.

"Nej, det har jag inte."

"Det här är ett verktygsskåp, och här inne förvarar vi massor av verktyg som killarna ute i verkstan behöver när dom jobbar. Dom är inlåsta här för dom representerar ett stort värde, så det är viktigt att dom lämnar ifrån sig en bricka för varje verktyg dom lånar", sade han och gjorde en svepande rörelse med armen.

Det var femton sådana brickor jag hade fått på skolan dagen före på med mitt anställningsnummer präglat på varje bricka. Jag såg mig omkring och förstod att alla verktyg som låg här måste kosta en hel del, så det gällde tydligen att hålla ordning på utlåningen så man visste vem som lånat vad.

"Vakna nu Nyström, och stå inte där och dröm. Jag vill ha en tappborr 15 millimeter med 8,5 tapp", hörde jag en röst säga som kom från luckan vid disken och där stod en av killarna på verkstaden.

"Kom med här nu så skall jag visa dig hur det går till", sade Nyström.

Han gick fram till disken och tog brickan som killen lagt där, gick sedan in mellan två hyllor och letade rätt på en borr, visade mig den och förklarade hur den såg ut, hängde brickan på en krok vid den plats i hyllan där borren legat och gick sedan tillbaka till killen och gav honom borren. När killen fått sin borr och återvänt till sin arbetsplats, upprepade Nyström hur viktigt det var att alltid få en bricka och att man placerade den på rätt ställe.

Han visade mig sedan in i omklädningsrummet. Det var ett kalt rum med långa rader av plåtskåp runt väggarna och en tvättränna av rostfritt stål i mitten av rummet. Längst bort i ena hörnet fanns det en rad med toaletter och en med duschar. Golvet var av klinker. Ett högt spröjsat fönster vätte mot bakgården, där man kunde se de andra verkstadsbyggnaderna tvärs över gården. Jag blev anvisad ett av de gröna plåtskåpen, med tillhörande hänglås, att förvara mina kläder i. Jag bytte snabbt om och gick tillbaka till min arbetsplats. När jag kom tillbaka frågade han mig om jag hade matlåda med mig eller om jag hade tänkt äta i matsalen. När jag svarade att jag hade matlåda med mig visade han mig till ett värmeskåp där jag ställde in min mat.

"Hallå Nystrom, kan jak få några potstrasor" hörde jag någon säga, och när jag vände mig om såg jag en medelålders man med svart, vågigt hår, mörk skäggbotten, bruna ögon och bländvita tänder.

"Det kan du ge honom. Putstrasor finns i jutesäcken som står där", sade Nyström och pekade på en brun säck som stod längst in mellan två hyllrader.

Jag gick in mellan hyllorna och tog en näve trasor vände och gick fram till den mörkhåriga mannen och lade dem på disken framför honom. Jag förstod att han var italienare. Det fanns många italienare i vår stad. De första hade kommit redan 1947. Sverige behövde mer arbetskraft än det fanns att tillgå i landet efter andra världskriget, för nästan hela Europa låg i ruiner och behövde byggas upp, och Sveriges industri var ju intakt eftersom vi hade haft turen att slippa krigets förödelse. Stadens invånare hade inte haft något emot att ta emot invandrare som började jobba i industrin. Tvärtom, i vår stad hade det gått förvånansvärt bra. Visst tyckte många medborgare att italienarna betedde sig lite annorlunda än de var vana vid, men det betraktades bara som ett lite pittoreskt inslag i stadsbilden. Jag hade själv haft en kompis som kom från södra Italien med sin familj i början av femtiotalet och hade flyttat in i kvarteret bredvid oss.  

"Do är ny här, va?" frågade han mig.

"Ja, jag går på industriskolan."

"Indostriskålan eh, mycket bra skåla, capito?"

Jag drog till med det enda italienska ord jag kunde, förutom Maffia:

"Si."

"Ah, do prata italienska, molto bene", sade han, tog putstrasorna och gick sjungande tillbaka till sin arbetsplats.

"Så är dom, italienarna. Det finns många såna här på avdelningen. Det är bra folk, dom är arbetsamma och skötsamma. Och säga vad man vill om sydländskt temperament, dom sprider i alla fall glädje här på verkstan´. Det är skillnad mot hur det är på renseriet, där jobbar bara finnar och där är det tyst som i graven. Ja, inte i skälva renseriet, för där är det ett himla liv på slipmaskinerna, men dom pratar inte i onödan, inte finnar inte" sade Nyström.

De första italienare som kom till vår stad var unga män; tjugo, trettio år gamla. Vad var det för människor? Det måste ha fordras en hel del initiativförmåga att bryta upp från sin hembygd, från släktingar och vänner och resa nästan ända upp till Nordpolen till ett land de nästan inte visste något om, för att skapa sig en ljusare framtid, nästan jämförbart med vad många svenskar gjorde under 1800-talet när de emigrerade till Nordamerika. Vi tog det bästa Italien hade; arbetsvilliga unga män med hopp om att skapa en ny framtid i vårt land. Vi ville ha arbetskraft, det fick vi men vi fick också människor. De kom att bli ett helt nytt inslag i vår stads vardag och kulturliv. Det var inte så konstigt att tillväxten blev god i Sverige under sådana förhållanden.

Dagen gick fort, det var många nya saker att lära sig. Jag lånade ut skivfräsar, brotschar, filar, borrar, svarvstål och Gud vet allt. Vissa verktyg visste jag inte ens att de fanns när jag trädde in genom den nätbeklädda dörren i morse. När klockan närmade sig fem kom verkmästaren ut från sitt kontor, låste upp omklädningsrummet och ställde sig vid stämpelklockan som en vakthund. Ingen fick lämna sin arbetsplats före klockan fem, exakt. Jag tyckte vi blev behandlade som barn. När signalen tjöt sprang alla mot stämpelklockan, stämplade ut och skyndade vidare in i omklädningsrummet för att tvätta sig, byta om och åka hem. Jag tryckte ner mitt kort i stämpelurets springa och tryckte ned handtaget på dess sida. Det klickade till, och när jag drog upp det stod det 17:01 med svarta siffror på kortet. Hade jag stämplat för tidigt, eller för sent i morse, hade siffrorna blivit röda. Röda siffror betydde att man stämplade utanför arbetstidsramen som det hette. Det var speciellt känsligt dagen före eller efter någon långhelg. Kom man då mer än 6 minuter, en tiondels timme, för sent gick man miste om helgersättningen, så det gällde att komma i tid. Asea hade delat in timmen i tiondelar. Stämplade man mellan en och sex minuter för sent drog dom 6 minuter på lönen. Jag tyckte det var konstigt att dom kunde dra av sex minuter om man var en minut försenad. Nyström tyckte det var mycket bättre nu än för några år sedan, då timmen var indelad i halvtimmar och man fick plikta en halvtimme om man var en minut försenad. Allt är väl relativt. Jag gick in i omklädningsrummet, tog av mig blåstället och tvättade av mig.

När jag kom ut på gården hade det börjat regna och regnet föll tungt, i breda kaskader. Jag torkade av sadeln på mopeden, startade den och började åka hemåt. Jag åkte barhuvad och kände hur regnet kylde på mitt huvud, det rann genom håret och lade sig som en lätt tyngd på mina axlar. Gatorna glänste av regn, bilarna plöjde genom pölar av regnvatten, folk tryckte sig mot husväggarna, hukade under paraplyerna och vissa som blev nedstänkta svor över att bli ofrivilligt duschade. Den blanka asfalten speglade husen och bilarna i suddiga och skeva bilder. Jag körde hemåt så fort jag kunde för att försöka komma undan det värsta av regnet, men när jag svängde upp framför vårt hus var jag ändå dyngsur. Då kände jag också att kylan kom smygande, den fuktiga och råa kylan, från ett Västerås i regn. Jag låste mopeden och gick in.

När jag öppnade dörren till vår lägenhet hörde jag att mamma redan börjat skramla med tallrikar och bestick i köket, och det betydde att maten i det närmaste var klar. Nu kände jag att jag verkligen var hungrig. Det hade varit en lång dag med många nya intryck och det hade varit jobbigt att stå och gå hela dagen. I skolan satt man mest hela tiden, jag var helt enkelt inte van att vara på benen så länge. Det skulle bli skönt att sätta sig ner vid ett dukat bord och få lite mat i magen.

Jag skyndade mig att byta om till något torrt. När vi slog oss ner vid matbordet för att äta kvällsmat frågade min pappa hur första dagen varit. Jag svarade genom att berätta om vad som hade hänt och han lyssnade intresserat.

"Sköt dig bara och jobba på så kommer det säkert att gå bra för dig. Och kommer lusten att läsa tillbaka efter de tre åren på industriskolan kan du ju alltid gå tillbaka till 'Teknis' om du vill", sade han och lät så där förnuftig som han i grund och botten var.

Det verkade som han alltid gjort rätt saker i hela sitt liv. Så jag kände innerst inne att han ofta tänkte rätt, men tyckte ändå att det hade varit lite bättre att börja jobba på riktigt och tjänat mera pengar. Två kronor i timmen var ju mer att betrakta som fickpengar. Fem, kanske till och med fem och femtio hade jag kunnat tjäna på vilket annat jobb som helst. Men egentligen viste jag att min far ville att jag skulle gå på industriskolan för att mogna och sedan studera vidare, helst på tekniskt gymnasium, och då var en industriskola en mycket bra praktik.

Efter maten kände jag mig trött. Jag ville vila ut ett tag i ensamhet på mitt rum, vila ut för att jag skulle orka hugga i morgon i igen. Jag tackade för maten och gick in på mitt rum, stängde dörren, satt på bandspelaren och lade mig på dyschan. "Surf city" med Jan & Dean strömmade ut ur högtalaren, en lite tuff och stökig låt som hade gått in på Tio i topp-listan i lördags. Det regnade ännu, ett stillsamt regn. Jag låg länge vaken, stirrade ut i mörkret och lyssnade till regnet som plaskade på fönsterblecket, för jag var inte sömnig. Jag kände mig mera utschasad än sömnig. Ändå somnade jag efter ett tag. Jag vaknade vid att bandspelaren snurrade på tomgång och änden på bandet vispade och slog mot tonhuvudet. Jag tittade på klockan. Den var bara sju. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret och tittade ut. Jag stod länge framför fönstret stirrade ut över bakgården, för att vakna till ordentligt. Det hade klarnat upp för en stund, men ännu drev mörka skyar fram över himlen. De plattbelagda gångarna sken ännu våta efter den sista regnskuren. Jag stod ett tag och funderade om jag skulle ringa till någon kompis, men jag kände mig lite trött så jag beslutade mig för att stanna inne i kväll, kanske se på TV eller läsa något. Jag spratt till vid en signal på dörrklockan och hörde hur mamma gick och öppnade och hur en bekant röst frågade om jag var hemma. Jag tände lampan i rummet och i nästa ögonblick öppnades dörren och Bosse, min bästa kompis, kom in.

"Har du sluppit ut ur fängelset nu?" frågade han.

Han hade aldrig gjort någon hemlighet av att han aldrig skulle kunna tänka sig att börja arbeta på en verkstad. Själv gick han om nionde året i skolan, eller rättare sagt blev tvingad av sina föräldrar att gå om, för att få bättre betyg och på så sätt få en andra chans att försöka ta sig in på gymnasiet. Men själv drömde han andra drömmar. Han var trött på att läsa och ville fly ifrån allt. Han ville ut på äventyr, gå till sjöss några år. Mina föräldrar hade aldrig tvingat mig att läsa vidare, utan insett att jag var skoltrött och behövde ta en paus från skolan.

"Det var inte så fängelselikt som du inbillar dig, ganska bra faktiskt, bättre än väntat" svarade jag.

Men det var klart att jag kände mig lite "inlåst" på verkstaden, men vem gör inte det någon gång ibland på sitt jobb? Definitionen på frihet är väl varierande? Tre år är naturligtvis en lång tid när man bara är sjutton år. Jag hade träffat en man ute på verkstaden idag som kom fram och pratade med mig. Det var en bekant till min mormor. Jag hade träffat honom tidigare några gånger. Han berättade för mig att han bara hade en månad kvar till pension, efter femtiofyra år på samma företag. Han hade börjat jobba på företaget när han var tretton år och nu skulle han snart fylla sextiosju. Att arbeta där i så många år skulle jag aldrig kunna tänka mig att göra, men tre år skulle jag nog klara, det var en viljesak, inget annat.

"Jag skulle i alla fall inte kunna tänka mig att vara instängd på en verkstad hela dagarna. Jag funderar på att söka till Västsura skogsbruksskola. Då får man i alla fall vara ute i friska luften och inte vara inne i någon dammig verkstad" fortsatte Bosse.

"Speciellt dammigt var det väl inte. Föresten, hade inte du funderingar på att sticka ut på sjön?"

"Jo visst, men man kommer väl hem någon gång, för man kan ju inte tänka sig att bli sjöman hela livet, max några år. Ska vi hitta på något i kväll?"

"Jag vet inte om jag orkar."

"Kom igen, nu. Har du helt tappat kondisen?"

"Okay då, vad skall vi göra då tycker du?"

"Vi sticker hem till Tobbe, han kanske har några förslag."

När vi kom ut sken ännu gatan våt efter den sista regnskuren, men kvällen var vindstilla och ljummen. Molnen hade drivit undan. Tobbe bodde bara på andra sidan kvarteret så vi behövde bara snedda över vår bakgård och hoppa över ett par staket för att nå hans port. När vi kom in i hans rum satt han i stolen vid skrivbordet och gjorde sin läxa.

"Tjänare Tobbe, sluta plugga nu och häng med ut i stället, för du fattar i alla fall inte vad du läser" sade Bosse med sin vanliga ironiska inställning till skolan.

"Tyvärr, jag måste först plugga färdigt, annars blir farsan vansinnig, men det tar kanske bara en halvtimme till, sen´ kommer jag ut."

"Vi går ut och väntar utanför på gatan så kan du väl komma ner sen´?" sade jag.

"Ja, jag kommer ner så fort jag är klar. Jag har bara några tal till i matteboken"

Vi gick ut i skymningen, ställde oss under ett kastanjeträd och väntade på honom. Vi kunde se hur Tobbe satt vid sitt skrivbord och arbetade med sina läxor. Vi stod en stund och pratade. Ord och tankar rullade fram och åter, mest om flickor och fotboll, som vanligt.

./.

Åter startsidan